Jag minns så väl den där speciella känslan när flygplansdörren öppnas på Larnacas flygplats och den varma, kryddiga medelhavsluften slår emot en som en välkomnande kram. Det är en doft av saltstänkt hav, torkad oregano och solvarm jord som omedelbart får axlarna att sjunka och semesterpulsen att infinna sig på riktigt. För mig har Cypern alltid haft en alldeles särskild plats i hjärtat och att planera en ayia napa resa är som att ge sig själv en gåva av rent ljus och glädje i en annars ganska grå vardag. Det finns en utbredd bild av orten som enbart ett tillhåll för festsugna ungdomar men när man väl står där på de kritvita stränderna inser man snabbt att verkligheten är så oändligt mycket vackrare och mer mångfacetterad än så. Det är en plats där det turkosa vattnet är så klart att man ser varje liten fisk på botten och där de dramatiska klippformationerna vid Cape Greco skapar en kuliss som känns hämtad direkt ur en filmisk dröm. Jag har genom åren lärt mig att uppskatta kontrasterna mellan det intensiva folklivet kring torget och den totala friden man kan hitta i de små dolda vikarna där tiden tycks ha stått stilla i decennier.
Turkost vatten och gyllene sand
När man pratar om vad som verkligen definierar upplevelsen av kusten här går det inte att komma runt de fantastiska stränderna som år efter år rankas bland de absolut bästa i hela Europa. Jag har tillbringat oräkneliga timmar på Nissi Beach där den vita sandreveln sträcker sig ut mot den lilla ön och skapar en naturlig lagun med ett vatten som skiftar i alla tänkbara nyanser av blått och grönt. Det är en speciell energi på denna strand där musiken från barerna blandas med barnens skratt och det ständiga ljudet av vågor som mjukt rullar in mot land. Under en ayia napa resa är det nästan obligatoriskt att även söka sig till de lite lugnare alternativen som Makronissos eller Sandy Bay om man vill ha lite mer utrymme för eftertanke och en god bok under parasollet. Det är fascinerande hur sanden känns så mjuk under fötterna och hur solen ständigt tycks närvarande från tidig morgon till den sena eftermiddagen när himlen färgas i rosa och guld. Att bara få flyta i det saltmättade vattnet och se upp mot den klarblå rymden är en form av meditation som renar själen från all stress och press man burit med sig hemifrån.
Naturens dramatiska skådespel
För den som vågar lyfta blicken från solstolen och utforska omgivningarna väntar naturupplevelser som tar andan ur en på ett helt annat sätt än nattklubbarnas neonljus. Jag rekommenderar alltid att hyra en cykel eller en liten bil för att ta sig ut mot Cape Greco där Cyperns östra udde möter det öppna havet i en storslagen symfoni av kalkstensformationer och djupblått djup. Att vandra längs naturstigarna här och se de enorma havsgrottorna som mejslats fram av vågorna under tusentals år ger en välbehövlig påminnelse om naturens enorma kraft och skönhet. Under min senaste ayia napa resa stannade jag till vid det lilla vita kapellet Agioi Anargyroi som står ensamt på klippkanten och blickar ut över oändligheten vilket var ett av de mest fridfulla ögonblicken under hela vistelsen. Det finns en rå och ärlig skönhet i det karga landskapet som vackert kontrasterar mot hotellens prunkande trädgårdar och de välklippta palmerna längs strandpromenaden. Det är här man verkligen förstår varför ön har varit en knutpunkt för kulturer och människor i alla tider för dess dragningskraft är lika tidlös som klipporna själva.
Den sanna lyckan på Cypern finner man i de små ögonblicken när havets sälta möter den varma eftermiddagssolen och allt annat än nuet upphör att existera.
En oas av smaker och dofter
Ingen vistelse på ön är komplett utan att man kastar sig handlöst in i det cypriotiska köket som är en ljuvlig blandning av grekiska och mellanösterninfluerade smaker. Jag har tillbringat många kvällar på lokala tavernor där doften av grillad halloumi och lammkebab ligger tung i den ljumma kvällsluften och där borden dignar av små fat med mezé. Det är något djupt socialt och inbjudande med sättet man äter här där måltiden får ta tid och där samtalen flyter precis lika fritt som det lokala vinet från Troodosbergen. Under en ayia napa resa bör man absolut söka sig bortom de mest turistiga stråken för att hitta de där små hålen i väggen där mormödrarna fortfarande styr i köket och där maten lagas med en kärlek som känns i varje tugga. Att sitta under ett tak av vinrankor och känna hur kvällskylan sakta börjar lägga sig över staden medan man delar en tallrik färska oliver och krämig hummus är sinnebilden av medelhavskultur när den är som allra bäst. Det är dessa smaker som man sedan bär med sig hem som små kulinariska minnesmärken och som gör att man längtar tillbaka så fort man satt foten på svensk mark igen.
Möten som dröjer sig kvar
Det som slutligen gör att jag återvänder år efter år är inte bara vädret eller de fantastiska stränderna utan den genuina gästvänlighet och värme som man möts av överallt. Det finns en öppenhet och en livsglädje hos lokalbefolkningen som smittar av sig och som får en att känna sig mer som en gäst än som en turist i mängden. När man summerar sina intryck efter en ayia napa resa inser man ofta att de starkaste minnena är de små mänskliga mötena vid kaffemaskinen på hotellet eller det korta samtalet med fiskaren nere i hamnen i gryningen. Det är en plats som har förmågan att både bjuda på högintensiv puls och total avkoppling på en och samma gång vilket gör den så otroligt unik i semestervärlden. Att få se solen gå ner över havet en sista kväll och känna tacksamheten över de dagar som varit ger en energi som räcker långt in i den mörka nordiska vintern. Det är en resa som aldrig riktigt tar slut utan som fortsätter att leva inom en som en varm stråle av hopp och en ständig påminnelse om att paradiset faktiskt finns bara några flygtimmar bort.